Under 1980 talet häckade slagugglorna i en av de absolut sista, och då menar jag sista, av de kända häckningsstubbar som blev kvar efter de omfattande avverkningarna i trakten.

I början av 1990 talet höggs stubben resolut ner av skoterburna personer. Det fanns en mindre rensamlingsplats alldeles intill men det är inte troligt att skövlingen hade något samband med de som just då arbetade där eftersom många andra torrfuror och furustubbar avverkats och transporterats bort med hjälp av skoter och släpvagnar i samma trakt och närliggande områden både tidigare och senare. Stubben fanns i mina gamla hemmamarker som numera ingår i Ekopark Storklinten.

Tillvägagångssättet att avverka torrfuror och furustubbar var under 1970-1990 talen mer regel än undantag framförallt i samband med och efter avslutade avverkningar. En del finns dokumenterat. Hur många för t.ex. slaguggla och lappuggla naturligt utvecklade och fungerande bostubbar finns och kommer att bildas i framtidens privatskogar eller på skogsbolagens, kyrkans och statsskogarnas marker? Hur ser det ut idag och hur kommer det att se ut i framtiden i produktionsskogarna? SVAR: Det ser tyvärr riktigt mörkt ut!

Slagugglans stubbe i januari. Markägare Sveaskog

Samma slagugglestubbe i slutet av april. Det är lätt att se att stubben är bearbetad av slagugglehonan (jfr. Mina favoriter, Slagugglan - Nordanskogens försvarare - Val av boplats).

En av kullens två ungar på väg att lämna boet. Fyra dagar efter att bilden togs hade ungarna försvunnit  på ett sätt som tydde på att de rövats av människor (foto denna bild Östen Fredriksson).

I slutet av mars året därpå slogs stubben sönder och fraktades bort med skoter. Nedan en annan av de avverkade f.d. slagugglestubbarna från samma tid och samma område där tjädern hade en av sina största lekplatser.

Ofta ser man bostubbar i vedhögarna vid avverkningsplatserna


I april 2009 förstördes biotopen omkring den här forna bostubben. Sveaskog.