Det fanns andra lämpligare ställen längs Gåsträskbäcken t.ex. intill  det äldre jättehygget 200m därifrån där man kunde ha planerat överfarten för skogsmaskinerna men där fanns uppväxande slyig ungskog.

Några av 1000-tals exempel på frånvaron av hänsyn vid rovfåglars bon

En polis ringde den 3 juli för ett antal år sedan och informerade att skogsarbetare vid dåvarande ASSI Domän hade fällt ett träd med ett bo med rovfågelsungar och undrade vad man kunde göra.

Under 1980 talet häckade slagugglorna i en av de absolut sista, och då menar jag sista, av de kända häckningsstubbar som blev kvar efter de omfattande avverkningarna i trakten.

Det gamla reviret var inte sämre än övriga revir. Att lämna tre naturvärdesträd på hygget var en uppoffring och visade den grundinställning man hade då och tyvärr fortfarande har om man ser till verkligheten. Numera lämnar man i alla fall fler "evighetsträd", evighetsträd som vanligtvis blåser omkull inom kort och evighetsträd smala som propsvirke och torrspiror tunna som gärdsgårdsslanor och som vindarna inte rår på.

Skogsgöl vid Leipojärvi. Vad hade den gjort statens skogsförvaltare för ont?

SCA ”sparade” tillfälligtvis boet med bakomliggande skog men kort därefter avverkade man på nytt och lämnade boträdet ensamt utan skyddszon – sedan gick det som det brukar - vinden fällde trädet. Friställda träd blåser lätt omkull särskilt när rotsystemet har utvecklats i sluten skog det känner alla till. Bristen på naturvårdshänsyn eller fågelskyddsåtgärder som i detta fall är bara ett  av otaliga från SCA:s och andra bolags marker i Norrbottens län. Liknande regelmässigt tillämpade "misstag" har vi förstås sett många gånger också i privatskogarna.

Bivråksungen kastades ur boet och bröt vingen. Boträdet sparades först men höggs därefter ned.

För några år sedan fick jag ett samtal om att skogsjobbare i samband med avverkning norr om Säjvis hade observerat att en stor fågel ramlat ner från ett bo högt uppe i en gran. Vingen slogs av då den kastades ut ur boet när träden intill fälldes. Eftersom det var i slutet av juli bedömde jag att det var en bivråksunge. Jag hade inte möjlighet att åka de 28 milen tur och retur så jag bad dom kontakta polisen. Polisen hade just då inte tid och talade om att kontakta tullen.

Kan man bli annat än besviken när värdefulla biotoper för såväl hotade som sårbara och missgynnade arter och hela ekosystem ständigt raseras, boplatser friställs och boträd huggs ner, löften om hänsyn ges och året eller redan dagen efter låta ”misstaget” ske. Många är de som har olika intressen och kunskap om olika arter och ekosystem och som har sett mycket av det som man inte skulle behöva se. Varför rev t.ex. skogsägaren ner lappugglans enda kända boplats 16 km NO om Boden i samband med gallring och rensade bogranen på sina grenar så högt som skogsmaskinen nådde. Ingen katastrof kanske men ändå onödigt. Kanske var det ett utbrott av rovfågelshat. Granen utan grenar finns kvar liksom minnet av resterna av en något år tidigare dödad lappugglehona vid boet och två trasiga ägg på marken.


I den ensamma granen satte jag upp en bolåda för lappuggla som ersättning för ett avverkat bo. Det ligger en ruvande lappuggla i lådan. Tydligen gillade inte markägaren i Ängesbyn att ha lappugglan på sina marker eftersom han högg ner granen och t.o.m. krossade bolådan. I området Flarken gjordes samma sak i april 2010 med en motsvarande bolåda.