Slagugglan stal mina glasögon

Foton på denna sida: Anna-Märtha Stefansson

I boken Fåglar i Nordanskog (1958) berättar framlidne Arne Blomgren om ett möte med en slagugglehona som när han skulle ringmärka ungarna blev av med sin basker. "Småningom återfann  jag den i kronan av ett träd fyra meter därifrån  och fick skaka ner den".
Tro det eller ej men ”Björnugglan” som jag kallar henne, stal mina glasögon. Det var så att hon ett par dagar innan av någon anledning vägrade att försvara ungarna när jag klättrade upp till holken. Sedan ungarna hoppat ut sökte jag reda på en av dem för att se om hon var mer snarstucken nu. Syftet var att jag rutinmässigt ville fånga henne för att kontrollera om hon verkligen var Björnugglan. Nu blev det inget av med detta, tvärt om. Jag hade en unge alldeles intill mig och skulle ta ett steg åt sidan för att få bättre kontroll på honan där hon satt 8 m uppe i en tall 20 m ifrån mig. Just som jag skulle titta upp på henne där hon satt till vänster om mig, small det till. Jag kände en häftig smärta i ansiktet och kastade mig handlöst i backen, höll handen för ögonen och kände blodet mellan fingrarna. Jag ropade till min fru som stod 30 m bort att hon inte skulle komma närmare med tanke på att honan också kunde angripa henne. Glasögonen var borta och det var absolut inte läge för eftersök. För mig gällde det att utan onödigt dröjsmål avlägsna mig från "olycksplatsen”. Jag såg allt som i en rödorange dimma, men konstaterade ändå att mitt blödande högra öga fanns kvar. Om jag säger att jag var lätt chockad så tar jag inte till överord. Problemet var att mina glasögon låg där någonstans utom räckhåll för mig och där ligger dom antagligen ännu.

Väl hemma bedömdes skadorna och vårdcentralen besöktes. Två stygn skulle nog behövas i nedre ögonlocket, sa systern. Jag avböjde, fick lite salva och en undrande blick, som om jag inte var riktigt klok som skrockade om att en uggla skulle ha stulit mina glasögon. Säkert trodde dom att min kära hustru hade misshandlat mig, vem vet. Jag sökte rätt på mina gamla glas som faktiskt gav ganska bra skärpa. Ett par dagar efter händelsen letade vi efter glasögonen och även ett flertal gånger därefter. Jag har t.o.m. haft ett par grupper ornitologer som hjälpt mig söka, men glasögonen är puts väck. Jag begriper det inte men de måste ha fastnat i slagugglans klor och jag som inte såg vart hon flög. Glasögonen var försäkrade så jag ringde till "Två Blå" och berättade vad jag varit med om. Det var inga problem och dom ville inte se mitt blodiga anlete. Efter några veckor skulle jag få nya glasögon till en självrisk på 600 svenska kronor (motsvarande en full tank bensin). Det dröjde några dagar innan jag försökte mig på nästa slagugglefångst som inte heller var lätt eftersom miljön vid boplatsen, en björkstubbe, var tät slyig skog i en brant sluttning. Jag hade lovat att hjälpa en annan ringmärkare så att han kunde märka sina ugglor. Sagt och gjort. Den här gången hade jag ishockeyhjälm med visir på skallen, skumgummimadrass omkring halsen och ugglehonan i mina klor. Undrar om jag någonsin kommer att hitta igen mina glasögon. Det vore i alla fall skoj att se var dom ligger. Kanske hänger dom uppe i någon gran eller tänk om jag får se en glasögonprydd uggla i holkens öppning storögt stirrande på mig. Det blir i så fall första gången efter nära 200 besökta slagugglehäckningar. Om jag blivit rädd för slagugglan? Nej inte rädd men kanske mer insiktsfull om hur naturen sätter gränser! När och om jag blir rädd då är det hög tid att lägga av, för min och inte minst fåglarnas skull. Man kan ju faktiskt eller rättare sagt man ska avstå från ringmärkning om man känner att man inte längre behärskar situationen. Det är bara dom där riktiga misstagen som man gör ungefär vart 10:e år som måste undvikas. Tyvärr väntar misstagen inte alltid så länge på att bli begångna.


Det hann bara gå ett år tills nästa slagugglehona fick in en femetta i mitt vänstra öra. Eftersom hon inte häckade i sin vanliga holk skulle jag kontrollera en annan holk intill där storskrake häckat under några år. Skrakhonan fastnade en gång i en gäddsax några km från holken och hade turen att bli befriad och få ringnumret avläst av fiskaren. Jag kontrollerade som vanligt om slagugglehonan satt i närheten men varken såg eller hörde något. För att kunna kika in i en springa ställde jag mig 15m framför holken och skulle just ta upp kikaren då det brände till i örat och mössan flög i väg. Glasögonen fick jag behålla denna gång. Det blev alltså bara kontakt av andra graden denna gång. Slagugglehonan var en gammal bekant som alltid visat mod och styrka. Jag gillar bestämda damer (uggle-) för dom vet man liksom var man har, trodde jag.

Några timmar senare kontrollerade jag en ”möjlig” häckning men såg ingen uggla i boet eller i närheten. När jag närmade mig holken i tron att honan låg där blev jag varse att så var det inte (kanske dags att skaffa nya glasögon). Snabba och ljudliga näbbknäppningar 15 m uppe i en tall 30 m bakom mig satt honan dold i grenverket beredd att försvara sitt hem. Hon tyckte säkert att jag fått nog med stryk av hennes systrar och avstod från att ge mig näsbrännor och örfilar. Hon skulle ha haft ungar vid den tiden. Den egentliga orsaken var att hon bara hade gjort en grop i bobalen och inte lagt några ägg såvida äggen inte var rövade av mården. Några år (10 år) innan hade en annan hona slitit av mig glasögonen och gett mig åtta blödande knölar på hjässan så att jag såg ut som en knölval.

Händelserna har ett visst värde och det är att dom är goda varnande exempel på att man, van eller ovan, kunnig eller okunnig, ringmärkare eller inte, alltid måste hålla högsta beredskap vid möten med slagugglan. Säkerhetsavstånd: Oändligt eller minst 50 meter (bara som ett tips).