Så började det för mig ---

Om man kan vara född med intresse för djur och natur så är jag nog det. Vården av uggleungarna i kartongen och beundrandet av korsnäbbarna i tallen har av någon anledning fastnat i den riktigt tidiga barndomens minne. Att korsnäbbarna blev skjutna och lagda vid tallens rot är en annan historia. I minnet sitter också den ”strandsatta” grodrommen som fick hjälp till vattnet i det redan då krympande och numera helt uttorkade grodkärren. Staren som släppte en ”bomb” mitt i ansiktet på mig där jag stod under boet i den grova aspen är inte minnesvärd men det var första gången jag måste torka av linsen på min första alldeles nya kikare, en 6x30 monokulärkikare köpt på postorder. Ormvråkens enda unge som föll 12 meter till marken när honan blev skrämd från boet och mina enda medhavda slantar som jag ”offrade” för att få tillbaka ungen, glömmer jag förstås inte. Det var värt vartenda öre. Ungen överlevde inte med det gjorde de två kullsyskonen som blev de första ormvråkar som jag ringmärkte.

Natur och fågelintresserades minnesbilder blir med åren oändligt många och i alltför många fall ”omöjliga” därför att man ofta är ensam om upplevelsen som kanske inte går att exakt beskriva och därför inte förmedla. Då är det lika bra att man inte ens försöker. Men, visst minns jag … den väldiga gäddan, lång som ekans åra, som höll på att dra mig ur båten ... .

En vårkväll 1960 hälsade framlidne och för mig den oförglömlige förebilden, naturskildraren, fågelforskaren, naturfotografen, och personligheten Arne Blomgren på mig hemma i Svartlå. Han frågade om jag var intresserad av att ringmärka fåglar för Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm. Svaret från den då nästan 18-årige ynglingen blev ett blygt, Ja! om Ni tror jag kan det! Säg du sade Arne, förlösande och på den tiden ett ganska ovanligt ord. Tidigare hade jag deltagit i en av Arne anordnad studiecirkel med temat "Fåglar i Nordanskog" som är titeln på hans första bok. Under en efterföljande exkursion förstod jag att jag hade visat upp en viss förmåga att bl.a. känna igen flygande sjöfåglar på, som jag senare förstått, mycket långt håll. Om detta bidrog till att Arne besvärade sig med att åka från Harads till Svartlå i avsikt att rekrytera mig som märkare vet jag inte. Senare fick jag följa med och ro honom ut till storlommens ö i Svanisträsket samtidigt som han föreslog att jag kunde låna hans Pv 444 för egna färder och upptäckter längs skogsbilvägen under tiden som han från gömslet fotograferade lommarnas bo. Då förstod jag att Arnes förtroende, det hade jag. Riksmuseets krav på nya märkare var på den tiden att man hade fyllt 18 år och var väl förtrogen med de arter man ringmärkte. 18 år och körkort för framförande av bil var ju också ett samhällets krav.

Jag hade förstås studerat fågellivet i och omkring byn ända sedan början av 1950-talet, så jag kanske inte var alldeles okunnig och som inbiten fiskare på Lule älv hade jag iakttagit sjöfåglar, vadare och allt annat som sträckte uppför såväl som nedför och tvärs över älvdalen. Min första fågellitteratur var en kortlek med 60 olika fåglar men snart blev Sigfrid Durangos bok Fåglarna i Färg en kär följeslagare. Boken fick jag ta emot i Harads kyrka i samband med folkskolans avslutningsceremoni. Uppslagsverket Djurens liv av Brehm-Ekman var också en viktig kunskapsbank under många år.

Jag hade just hittat en tornfalkhäckning i ett kråkbo högt uppe i en tall vilket passade både Arne och mig utmärkt. Det blev alltså tornfalk som blev min premiär art och den har allt sedan dess varit en av alla mina favoriter.