Allmänmärkare med rovfåglar och ugglor som specialitet

För mig som allmänmärkare är alla arter intressanta men det är inte möjligt att ens försöka sig på att ringmärka alla arter man skulle vilja eller som man träffar på. Att som förr springa ifatt storspovens, tofsvipans, drillsnäppans ungar kräver ungdomlig snabbhet och ännu mer försiktighet. Dessutom skulle jag säkert bli polisanmäld om någon såg mig mitt i natten tokspringa efter skrikande tofsvipor och storspovungar. Att spana in var t.ex. gulärlan, buskskvättan eller rödvingetrasten har sitt bo kräver tålamod. Häckningssäsongen är kort och intensiv liksom flyttfåglarnas sträck vår och höst. Allt tar sin tid och det är inte lätt att hinna med och vara överallt. Det är därför tacksamt att få tips om olika arters häckningsplatser, inte alltid för möjligheten att få ringmärka fåglarna utan för att det berikar och ökar kunskapen. Därför måste man prioritera och ägna sig åt det som känns mest intressant och angeläget. Vinterns fåglar hemmavid får förstås sina ringar.

Foto Anna-Märtha Stefansson

För mig och mina medhjälpare (klättrare och ringmärkare) har det under många år varit rovfåglarna och ugglorna som fått mest uppmärksamhet. Ringmärkningen av boungar gör att det går mycket tid till att inventera efter bon och att kontrollera olika boplatser för att konstatera om fåglarna häckar eller inte och när det kan vara lämpligt att återkomma för ringmärkning. Ringmärkning av fåglar är en intressant, ja till och med spännande och mycket lärorik hobby som ger värdefulla bidrag till forskningen också bortom min horisont.

Även om det ibland kan vara rejält slitsamt och kostsamt att vara ringmärkare så är det mycket jobbigare och dessutom uppriktigt ledsamt att ständigt behöva uppleva skogsägares och skogsförvaltares okunskap, nonchalans och den ständiga förödelse av ovärderliga reproduktionsmiljöer för missgynnade och hotade arter och ekosystem i skogsmarkerna.