OBS! Börja med periodens 1:a datum längst ner på sidan. Oktober 2009
Senaste nytt är egentligen allt som inte hänt tidigare. Det gäller därför att sortera bort sådant som kan vara en upprepning t.ex. att havsörn sitter på ett grund bland trutar och svanar på Kalixälven och äter på någonting på samma ställe där två storskarvar och tillika två grå hägrar tidigare i höst och även tidigare år satt och vilade. Att en snatterand hane i eklipsdräkt simmade omkring bland sångsvanarna den 10:e i månaden också det på Kalixälven strax norr om Kalix och snyltar på det som svanarna plockar upp från älvbotten är däremot nytt för den orten. Fem olika norrbottniska lappugglor har setts i oktober i landskapet enligt rapporter jag fått, den senaste den 31 oktober. Tack ni som rapporterar lapparna ni ser till mig. Jag är inte bortskämd med det. På väg hem från lavskrikorna norr om Boden fick jag själv se en kringströvande lappuggla sittande högt uppe i en grantopp i skymningen (kl. 15.55) den 30:e vid Ljuså. Den flög emellertid iväg söderöver och försvann i fjärran, eller åtminstone in i skogen, förmodligen skrämd av de dubbfria däckens fräsande skrap mot den isiga asfalten. Vem var det? Var kommer hon ifrån? Har hon varit här länge? Vart är hon på väg? Hur gammal är hon? Är det en han eller en hon? Är hon en gammal bekant? Har vi träffats förr? Var? När? Är hon ringmärkt? Man kan ställa hur många frågor som helst. Den lappugglan lär bevara sin hemlighet i all evighet. Lika hemligt är också hur många sorkar och näbbmöss hon har ätit hittills. Är hennes senaste bo avverkat som dom flesta andra? Som det ser ut nu så synes inte matfrågan vara något problem. Spår efter sorkar och näbbmöss och en och annan hermelin och småvessla på snön som finns (fanns) avslöjar fläckvis god förekomst av dessa ekologiska dominanter. Regn och blötsnö vore olyckligt för både predatorerna och bytesdjuren nu innan ett ordentligt snötäcke bildats. Det är till stor del den smågnagarstam som överlever vintern och som kan föra släktena vidare till våren och sommaren som avgör reproduktionen hos deras predatorer under nästa år.
SEPTEMBER 2009
13/9 2009
Att stängsel i olika former och inte minst försvarsmaktens gamla kvarlämnade taggtrådshinder bl.a. i skogarna runt de nedlagda forten kan vara dödsfällor för fåglar och djur är bekant. Detta fick också en ung (årsunge) duvhökshane erfara idag när den jagade en nötskrika intill Gammelängsfortet i Boden. Ett par uppmärksamma friluftsmänniskor ringde och berättade att de hittat en skadad rovfågel som de dessutom tidigare sett jaga en nötskrika. Jag åkte ut för att se vad som hänt. Att höken var vingskadad kunde snabbt konstateras och eftersom jag inte längre får ta hand om skadade fåglar kontaktades polismyndigheten som sände ut två polismän som för tillfället hade tid att komma till platsen. Jag fångade in höken och konstaterades att den hade en muskelbristning men inga skelettskador i vänster vinge och behövde cirka 3 veckors rehabilitering. Vi konstaterade också snabbt att det inte finns någon möjlighet att rehabilitera (det krävs tillstånd för det av Naturvårdsverket och länsstyrelsen) duvhöken i Norrbotten varför avlivning av humanitära skäl beslutades. Strax efteråt flög en blå kärrhök hona över olycksplatsen. TACK till rapportörerna och poliserna som ställde upp.
Rysslandmärkt Vitryggig hackspett.
Våren 2009 förekom en invasion av vitryggig hackspett från våra östra grannländer. Den 19 maj 2009 fångade ringmärkaren Håkan Engström, Ostvik och hans medhjälpare två vitryggar i Bjuröklubb, Västerbotten. Det var en hane och en hona. Hanen var ringmärkt (och färgmärkt) som bounge den 23 maj 2008 i trakten av S:t Petersburg, Ryssland. Rapporten från Ryssland kom i augusti. Honan försågs med både svensk ring och en röd färgring.
Foto Håkan Engström, Ostvik
AUGUSTI 2009
25 augusti 2009
Fann idag ett bo med tre ladusvalungar som har 3-4 dagar kvar innan de är så utveckalde att de kan lämna boet som är placerat i en klippbrant vid ingången till ett nedlagt Fort i Boden. Sent häckande ladusvalor är inte ovanligt. Mindre vanligt är att de fäster boet i någon utskjutande del på utsidan av byggnader eller i en klippbrant som dagens bild visar. I år hade jag också en kull ladusvalor med fyra ungar på en träklots som jag spikat fast under takutsprånget.
Den "normala" placeringen av boet är som de allra flesta vet på en takbjälke i en ladugårdsbyggnad, lada eller annat lämpligt uthus. Allt eftersom ladorna och andra för ladusvalor lämpliga byggnader försvinner finner svalorna förhoppningsvis andra säkra platser för boet. Att sätta upp små hyllor på lämpliga byggnader kan säkert hjälpa många ladusvalor.
JULI 2009
26 juli 2009
Fiskgjusekväll som började med att det första boet låg så illa till i talltoppen att de tre ungarna inte gick att komma åt för ringmärkning på ett för boet, ungarna och Micke (som klättrade) 110% säkert sätt. Vi (Lars Håsteen, Mikael "Micke" Hollström och jag) begav oss till ett annat bo som var tomt och "rövat" på nästan allt bomaterial. En timmas vandring till nästa gamla boplats visade att där fanns inget bo kvar längre. Tillbaka till bilen för hemfärd, "Men där är ju ett bo"! säger Lars efter en stund. Ett nytt bo upptäcktes så det var bara att stövla iväg genom blötan i i sumpskogen. Medan Micke kämpade med att klättra upp till boet i den, som det skulle visa sig, 20 m höga och regnvåta tallen kämpade Lars och jag mot knotten och myggen som tycktes trivas bland de skvattramrost angripna granarna.
Lars upptäckte det här boet där fiskgjusehonan satt och väntade på oss.
20 m upp till boet. Det krävs, mod och kunskap att ta sig upp till boet och ungarna. Är dessutom talltoppen död då krävs det ännu mer mod och kunskap av klättraren.
Fiskgjuseungarna är lugna om man hanterar dom rätt. Att dom kan bitas fick Lars erfara. Tre ungar är en normal kull.
Fiskgjusens 160-170 cm mellan vingspetsarna är imponerande.
24 juli 2009
Sent på kvällen följde jag och Micke med Sören Berggren när han skulle ringmärka bivråksungar i ett bo som han hittat och kontrollerat under många år. De två ungarna (normalkull) hade nyss ätit ett proteinrikt skrovmål med getinglarver som är basfödan under deras uppväxt.
Bivråkshonan betraktar oss och lämnar inte boet förrän Micke klättrat upp en bit i granen.
Varsamt och noggrannt är mottot vid all ringmärkning
En nöjd ringmärkare med "full hand". 6 juli 2009
I dag ringmärkte vi en kull ormvråk med tre halvstora ungar. Jag och Micke (som klättrar) fick följa med Lars och Gert som haft boet under uppsikt under några år. Med var också Mattias. Efteråt besöktes den gamla järnvägsvagnen 506:an från 1896 och som sedan lång tid fungerar som koja långt ute i "vildmarken". Det är 35 år sedan jag hade förmånen att senast besöka densamma. Då (1974) var anledningen en kull slagugglor som vi ringmärkte i närheten. Slagugglereviret från 1970-talet har sedan längre upphört. Det vore trevligt om de inom regionen allt sällsyntare ormvråkarna kunde få finnas kvar och slagugglorna hålla sig borta från området eller bosätta sig minst två kilometer därifrån.
Mattias, Gert och Lars väntar på.....
..... att Micke ska klättra upp och hissa ner ungarna
Tretal i ormvråkar (inte "ryssvråkar")
Lite fågelskit får man allt tåla. Hur mycket som hamnade innanför ärmlinningen ska vi inte tala om.
Fikapaus och dagboksanteckning
506:an från 1896 har fått sina törnar av eld, vatten, väder och vind men är efter omfattande och omtänksamt arbete av "vagnvårdarna" i alldeles utmärkt skick. Lars berättade bl.a. att det var med hjälp av två traktorer som vagnen släpades flera kilometer in i skogen. 5 juli 2009
I år har tornfalkarna 5 ungar i dom flesta kullarna. Den här kullen som fanns i Leif Lundströms holk var inget undantag. Undantaget var bara att dom hade hunnit bli alldeles för stora eller rättare sagt för utvecklade för ringmärkning eftersom ungarna skulle ha flugit ut och kullen splittrats och detta vill ingen och absolut inte en ringmärkare vara orsak till.
1 juli 2009
Ringmärkning av ormvråk och duvhök. Ormvråken hade bara en unge och ett rötägg i år. I boet fanns en groda vilket är en vanlig "nödproviant" då tillgången på sork är liten. Duvhökarna hade 2-3 ungar vilket är normalt. Vanligtvis ringmärks duvhökarna vid midsommartid då ungarna inte hunnit bli så stora som de på bilden. Sena kvällen eller natten är rovfågelmärkarnas vanligaste "arbetstid".
Medhjälparen Micke kontrollerar om ormvråksungen är i god kondition och stor nog att ringmärkas.
Ormvråkarna är ganska skygga vid boet och flyger omkring eller sitter på behörigt avstånd under den korta ringmärkningsproceduren. Just den här gamla ormvråken är ringmärkt.
Två bastanta unga duvhökshonor klara för ringmärkning.
Duvhökshonan kom till undsättning för att kontrollera varför ungarna "bråkar".
JUNI 2009
25/6 2009
Den grå hägern gillade kanske färgen på den gamla grånade knipholken.
 18/6 2009
Det händer då och då att två kniphonor lägger ägg i samma holk och ibland ser man två honor samsas om utymmet på holkens tak. I den här holken häckade inte kniporna och naturligtvis inte den jorduggla som minuterna efter fann samma holk vara en utmärkt viloplats under jakten på smågnagare, näbbmöss och fågelungar. 1969 häckade jorduggla ca 100m till vänster vid just den här stranden. Det är också den första jordugglekull som jag ringmärkt.
 15/6 2009
Kl 19.45 passerade en militärhelikopter (NATOs?) mindre än 50 m EXAKT (inte 5 m på sidan utan EXAKT) mitt över en av mina kollegors slagugglehäckningar. Ugglorna reagerade inte alls över vare sig oljudet eller farkosten som fick ugglefjädrarna att fladdra till lite lätt. Slaguggleungarna fick förstås sina ringar som inte besvärar dom ett dugg och dessutom syns ringarna inte alls när de bäddats in i de mjuka tarsdunet. Jag undrar hur många som vet hur t.ex. slaguggleungeskit luktar? Strunt i det. Vem bryr sig, inte NATO i alla fall och knappast någon annan heller. Inte heller jordugglan som fladdrade omkring längs odlingskanterna i jakten på något att äta brydde sig och kanske inte heller de fågelvänner som parkerat sina bilar och med spänning i blicken spanade efter den lappuggla som setts i trakten de senaste kvällarna. Jag önskar dom lycka till och hoppas dom får uppleva glädjen att om än bara för en sekund få se skymten av Nordanskogens vagabond som inte alls häckar i det området längre.
Tidigare under dagen försökte jag göra lite fågelinspelningar några mil utanför Boden men det var lönlöst då NATO övade alldeles ovanför mig och dessutom på låg höjd. Konstaterade i alla fall att talltitornas och rödvingetrastarnas ungar hade lämnat sina bon och att talgoxarnas ungar bara hade ett par dagar kvar i boet.
Rödstjärtarnas ungar (bilden) skulle ligga trygga i holkarna ännu några dagar. Dom svartvita flugsnapparna hade ockuperat snart sagt varannan holk och har inte kläckt ännu. Rödvingetrastarnas ungar flög omkring och tjattrade i buskagen medan föräldrarna for som skottspolar och varnade för allt och alla. En del hanar brydde sig inte om familjen utan sjöng för full hals i hopp om att kunna bilda en ny familj. Större hackspettarnas ungar surrade i bohålen medan gråspettarnas ungar höll näbb. Spillkråkornas ungar höll på att lämna boträdet. Sångsvanarna ruvar i lugn och ro. Kacklande smålom på väg till häckningstjärnen och visslande järpe plus alla andra som sjöng, varnade, lockade och svor? hördes snart igen efter det att våra ”folkvaldas” påhittiga, oförsvarbart dyra och miljöstörande lekar hade avtagit och flyttat till ett annat område. Till försvar för vem?
Koldioxid luktar inte, eller gör den det? Är det kanske så att den allt mer ökade CO2 halten även den bidrar till att smågnagarstammarna minskar allt mer?
www.sr.se/cgi-bin/p1/program/artikel.asp?ProgramID=406&nyheter=1&artikel=1546376 11/6 2009
CORVUS (NATO) övning på hög höjd över Norrbotten. Protest från HALIAETUS (Ryssland) 
Alarm! Haliaetus anfaller!
Ingen fara. Hela CORVUS går till motattack!
RETRÄTT! Haliaetus har för stor anfallskraft!
JAS (-så)! Dom fegisarna från väst anfaller bakifrån. Säkrast att dra.
8/6 2009
En delvis ovanlig "parkombination" mellan knipor och knipa-salskrake (hona) på Kalixälven.
6/6 2009
Koltrasten är Sveriges nationalfågel. Därför var det särskilt trevligt att upptäcka den här nästan flygfärdiga koltrastungen på självaste nationaldagen.
MAJ 2009
Sammanfattning av maj månad 2009
Det har tyvärr inte funnits några intressanta ”senaste nytt” att informera om från lappugglans marker under maj månad. En sammanfattning kan ändå vara på sin plats. Att tillgången på smågnagare (sork) av olika arter är mycket dålig i år var ju väntat vilket jag också visade i den ursprungliga”uggleprognosen” 2007-2010 (se Notiser och kåserier). De entusiaster som ändå åkte ut i vårvintermörkret i hopp om att få lyssna till ugglespel och rävarnas parningsrop fick oftast återvända hem utan att ha fått höra någon enda uggla eller räv. Bara någon enstaka räv (hane) hördes tråna och bland ugglorna var det ett fåtal sparvugglor och slagugglor som ”trodde” på familjelycka i år, kanske beroende på att det där fanns relativt gott om andra lämpliga byten att jaga. Det var bara en handfull pärlugglor som hördes runt om i länet (själv hörde jag ingen). Ännu färre kringströvande hökugglor sågs.
Lappugglorna som är mer beroende av smågnagare och näbbmöss än de andra norrländska ugglearterna hade usla förutsättningar för parbildning och häckning. Lappugglor sågs på många platser vid vägar och nära samhällen under vintern vilket brukar vara ett tecken på att det överlag är dålig förekomst av smågnagare. Några lappugglor rapporterades döda under maj månad bl.a. nära Gammelstadsviken och på elljusspåret i Älvsbyn. Av de lappugglor jag kunde kontrollera under vintern var alla utom en i mycket god kondition. De vägde över och i några fall mycket över medelvikten. Som alltid under smågnagarnas bottenår finns det lokaler där sorkstammen klarat nedgången (kraschen) bättre än på andra håll. Det är vanligtvis på sådana lokaler man kan höra ugglespel, se stationära lappugglor och spår efter sorkar och näbbmöss och kanske hermelin och småvessla under vintern/vårvintern. Efter att jag och mina vänner/kollegor har kontrollerat dom flesta tidigare kända reviren och boplatserna för sorkberoende ugglor och rovfåglar är resultatet nedslående och t.o.m. sämre än 2008. Den kanske enda hittills kända lappugglehäckningen i hela Norrland misslyckades (Bodens kn). Jag konstaterade att honan som är en ”gammal bekant” och som häckade 2008 hade kontakt med två hanar varav den ena sannolikt omkom i trafiken. Hon låg i alla fall i sitt bo under en vecka vilket tyder på att hon var parbildad med en annan hane. Emellertid övergav hon boet någon gång 20-22 maj, troligen eller sannolikt på grund av att hanen inte kunde leverera sork. Orsaken till detta är naturligtvis en kombination av att sorkstammen minskat på lokalen, att sorken blir svårare att komma åt p.g.a. den allt tätare vegetationen och att konkurrensen från andra smågnagarpredatorer ökar från bl.a. hitflyttande vråkar, tornfalkar, blå kärrhökar, jord- och hornugglor som permanent eller tillfälligt jagar i samma eller närliggande områden. Om hanen omkommit tillkommer ytterligare en orsak till varför honan kan ha lämnat boet.
Slagugglorna har också ett mycket sämre år med ganska exakt 1/3 så många häckningar som 2008 och liksom då föds ungarna till stor del med fåglar (bl.a. sidensvans och trastar) vilket inte är någon bra start inför deras kommande självständiga liv då de överges av föräldrarna. En av kullarnas fortsatta liv höll på att gå om intet när holkägaren upptäckte att den gamla holken hade gått sönder och att botten höll på att falla ur. En akutinsats med holkbyte räddade de små ungarnas liv. Av pärlugglor känner vi bara till en häckning (Överkalix). Av övriga ugglearter, förutom berguv, har inga häckningar eller utvecklade häckningsförberedelser observerats. Tornfalkarna ser ut att häcka i ungefär hälften av reviren jämfört med 2008. Ormvråkar häckar av kända skäl normalt inte inom slagugglornas ”domäner”. Utanför dessa områden har hittills fyra revir konstaterats varav två med häckning. Tyvärr är det ena boet framhugget och har ingen framtid. Ett par fjällvråkar förberedde häckning i ett under senare år årligt revir (Älvsbyns kn).
Vi kan konstatera att efter den senaste ”sorkkraschen” vintern/vårvintern 2008 har inte smågnagarstammarna hunnit med någon uppgång under resten av året utan bara mer eller mindre upprätthållit den låga numerären. Eftersom det inte sker någon reproduktion hos smågnagarna under vintern är stammarna lägre nu än de var hösten 2008. Förutsatt att resten av 2009 och kommande vinter blir gynnsam för smågnagarna kan 2010 bli ett något bättre ”uggleår”. Tills dess måste rävarna, hermelinerna, småvesslorna, ugglorna och alla de andra för sin reproduktion mer eller mindre helt smågnagarberoende arterna vänta med att bilda par och skaffa ungar till världen.
Tre sorkspår men bara en sork. Man ska inte (be-) döma antalet sorkar efter spåren.
Den 30:e hölls den årliga exkursionen med AviFauna. Det är första gången jag inte kunnat visa besökarna en lappuggla. En slaguggla fick representera hela ugglesläktet detta "nödens" år i Bodentrakten. T.o.m. de tidigare så talrika dvärgmåsarna i fågelsjön Nedre avan hade bara en enda representant. Av andra särskilt önskade observationer var det gråspettarna som visade upp sig ordentligt. Den kraftiga och byiga vinden gjorde att alla de andra särskilt förväntade arterna (videsparv, göktyta, ortolansparv m.fl.) som dessutom fanns på plats dagen innan höll alldeles tyst och visade sig inte heller. Bättre lycka nästa år! | 
Senaste nytt