Med visa fåglar menar jag inte att dom är visa, eller kanske dom är det ändå. Hur det nu än förhåller sig med det så pågår det en ständig diskussion om lämpligheten av att låta andra ta del av de mer eller mindre ovanliga arterna som man själv känner till. Människor har naturligtvis mycket olika erfarenheter och uppfattningar i den frågan och det är förstås upp till var och en att själv ta ställning till om man vill bidra till att öka natur- och fågelintresset och människors kunskap och ge dem kanske livslånga minnesvärda upplevelser.

Jag tycker det är tråkigt att en del människor har, av deras berättelser och tolkningar att döma, haft oturen att få ”sina” häckningar förstörda på grund av hög besöksfrekvens. Det är nog så att det alltid har funnits människor som inte har kunskap och inte heller känsla för hur man bör uppträda i naturen och därför ställer till skador och problem. Sedan är det faktiskt så att 99 % (fiktivt värde) av misslyckade häckningar eller häckningsförsök hos fåglar är orsakade av helt andra faktorer än störning från människor som tillfälligt och utan ont uppsåt, besöker större fåglars boplatser åtminstone när det gäller rovfåglar och ugglor. Den som visar katter, ekorrar, kråkfåglar och vissa andra ”snyltare” var det finns åtkomlig mat i form av fåglars ägg och ungar genom att skapa oro kring deras bon kan ställa till det rejält för dessa fåglar. Det tänker kanske inte så många på.


AviFauna deltagarna i lappugglans skog i Älvsbyns kommun 2010. Se AviFaunas reserapport: http://www.sofnet.org/apps/file.asp?Path=2&ID=2817&File=Abisko,+juni+2010.pdf 

Min egen erfarenhet efter många års guidningar, företrädesvis med SOF:s AviFauna (dom tre första bilderna av deltagare) och andra förevisningar av ”mina” objekt är att ännu har ingen häckning av de arter jag visat bevisligen misslyckats på grund av störning från besökare. Det gäller oavsett om de fotograferat fåglarna eller bara studerat dom genom kikaren i samband med guidning eller kanske på egen hand efter min beskrivning m.m. Däremot spolierar skogsbruket, lantbruket och annan markanvändning, trafiken, elnätet m.m. mängder av häckningar och boplatser hela tiden. Mängder av fågelungar dör när någon av föräldrarna omkommer i trafiken och p.g.a. naturlig predation under häckningstiden.



Att visa och informera människor om arter som är beroende av t.ex. den gamla skogen och andra nyckelbiotoper som livsmiljö är kanske det enda sättet att öka förståelsen för betydelsen av fauna- och floravården och fågelskyddet inom skogsnäringen. Alla, ja just det alla, som jag haft förmånen att visa lämpliga observationsplatser, häckningbiotoper och häckningar av ugglor, rovfåglar, gråspettar, videsparvar och ett antal andra arter, har visat en berömvärd hänsyn och insikt om fåglarna och deras behov av respekt. Om det är någon som har ”stört” fåglarna så är det i så fall jag som i vissa fall visat besökare var gränserna går. Jag har aldrig guidat mot ersättning så det finns inga kommersiella incitament i sammanhanget. Det gäller bara att välja för ändamålet lämpliga visningsobjekt och att visa sådant som man själv är upphov till eller har vänners löfte att få visa. 

Jag har sett små tårar i folks ögon, jag har fått nöjda blickar och hört många värmande kommentarer när man sett lappugglan för första, andra och kanske tredje gången. Glädjen och förundran har infunnit sig t.o.m. när slagugglan visat sin barska nuna bland trädens grenverk och framför allt när videsparvhanen "tickat" och exponerat sig i myrkantsnåret. Den kontroversiella duvhökens skarpa öga bland risboets kvistar får en annan mening när de får veta att det är ”lappugglans bästa vän och hyresvärd” som iakttar oss liksom att trädens klagande gnag mot varandra är skogens sista vädjan innan den skall skördas och skövlas.

Den som aldrig har sett eller hört en annan art kan inte sakna den.