Smågnagarna och då främst åkersorken (Microtus agrestis) och skogssorken (Clethrionomys glareolus) eller den långsvansade skogssorken som den också kallas är de sorkarter som vi främst kopplar samman med sorkår då vi ser märken efter gnag och ibland omfattande skador på markvegetation, buskar och skogsplantor. Ute på de större öppna fälten och i plantskogar är det främst åkersorken som är boven medan den mer skogslevande skogssorken inte trivs i alltför öppen terräng och lever i huvudsak av gräs, örter, lavar, svamp och bär. Som god klättrare gör skogssorken oftare skador högre upp på skogsplantorna än åkersorken som annars lever av i första hand örter och gräs. Det är främst under vintern som sorkarna äter bark av unga träd och trädplantor. Skogssorken placerar oftast sitt bo i håligheter under markytan och är därmed mer skyddade än åkersorkens som vanligen placeras ovan jord. Åkersorken finns i de flesta miljöer, även på fjällhedarna medan skogssorken är bunden till skogsmarkerna. 

Pärlugglehona som de första dagarna i april 2008 lagt sina ägg på ett ekorrbo i en knipholk. Hanen har uppvaktat henne med skogssorkar.  Foto Peter Wikström, Blåsmark 2008. TACK för att jag fick låna den fina bilden!

Det finns andra arter som mer eller mindre deltar i de cykliska variationerna hos smågnagarstammarna i norr t.ex. gråsidingen och skogslämmeln som också är skogslevande arter. Mellansorken som främst är en nordlig art och mycket lik åkersorken artbestäms genom analys av kindtändernas mönster. Rödsorken finns bara i de nordligaste provinserna. Den kraftiga vattensorken varierar också cykliskt och är också ett mycket viktigt byte för flera rovdjur och större rovfåglar och ugglor. Fjällämmeln har sin egen intressanta biologi.