Att lyssna på ugglornas sång är som att känna bra vibrationer inför våren

För många naturvänner och inte minst fågelintresserade är vårvintern en förväntningarnas tid, särskilt här i norr. Redan i början av januari måste man ut på vintermörka skogsvägar för att om möjligt få höra om någon uggla har vaknat och kan berätta om det blir något ”uggleår” i år. Oftast är det helt tyst på ugglefronten den tiden men skulle någon pärluggla höra av sig går ryktet som en löpeld och alla börjar fundera över om det kanske ändå blir ett bra år. Ugglelyssnarna är vårvinterkvällens sanna optimister. Jag är en av dom.

Mars månad är ugglemånaden då ugglelyssnandet kommer igång på allvar. Finns det gott om smågnagare i markerna och vädret är på bästa humör kan en lyssnartur ge hur fina upplevelser som helst, särskilt under senare delen av mars och början av april. Med tur och rätt timing kan ugglornas sång få vem som helst att hålla andan och känna vibrationerna när ugglehannarna håller konsert. Berguvens och lappugglans låga frekvens, slagugglans dova stötar och pärlugglans envisa poppande är för många välbekanta strofer liksom sparvugglans visslande. Hökugglans drillande sång är inte lika välbekant men lika fascinerande som dom andra ugglornas. Hornugglans entoniga hoande hörs vanligen från slutet av mars eller början av april särskilt om senvintern varit mild och en och annan hornuggla övervintrat eller anlänt tidigt. Jordugglan är den mest utpräglade flyttugglan här i norr och brukar ses i vinglig flykt längs gammelodlingarnas buskridåer och diken från mitten av april på jakt efter smågnagare. Hornugglans hoande och jordugglans håpp, håpp, håppande och deras flyktlekar med smällande vingar är riktigt trevliga att beskåda och lyssna till.

Större ugglearters honor hörs ibland "sjunga" strofer som påminner om hanen. Det motsvarar då hanens "revirsång" och har troligen samma syfte. Ugglehonorna har annars helt andra läten och med andra syften än hanarnas revirsång. Man brukar annars förenklat säga att honorna lockar på eller tigger mat av hanen. Det är den egentliga innebörden förutom att det under inledningen av häckningen också är en del i parningsritualen. Att hanen ibland använder en del av honans läten är också en del av "kommunikationen" mellan dem.  Sedan hon lagt sitt första ägg är uggleparet vanligtvis mycket tystlåtet och försiktigt för att inte avslöja häckningsplatsen. Man kan säga att honan från och med nu har tagit kontrollen och ansvaret för hemmet.

Ugglelyssnarsäsongen är därmed till ända för dom flesta entusiaster. Ugglehanen får däremot ingen vila ingen ro. Han ansvar för att både frun (eller sambon) och alla barnen som om han har god jaktlycka får all den mat dom behöver. Hon ansvarar för resten och tur är nog det.

Glada ugglelyssnare i början av 1970-talet. En del av dom lyssnar ännu