Djurvän som man är borde man inte döda djur men ibland blir man nästan tvungen. Det var den 19 november 1999. Jag upptäckte att en brun råtta höll på att bogsera iväg med nötpåsen som jag lagt ut i fångstburen som jag fångar fåglar för ringmärkning. Snabbt sprang jag ut och såg råttan försvinna in i skogsbilens underrede. Jag lade tillbaka nötpåsen i fångstburen och gömde mig. Efter några minuter tittade den försiktigt fram bakom bilens framhjul. Snabbt sprang den fram till nötpåsen och lika snabbt stängde jag fällan. Råttan hoppade som en studsboll mot nätet och jag sprang snabbt ut, tog snöspaden och slog ihjäl den stackars råttan. Straffet blev att jag fick renovera fångstburen som fortfarande har tydliga spår efter misshandeln. Dåligt samvete, det får man alltid efteråt. En tröst är att råttan dog direkt och den var säkert utstött från den sociala råttgemenskapen på Bodens soptipp där den i stället skulle ha dött av plågsam förgiftning.

Samma bur men en annan brun råtta (Rattus norvegicus)