Videsparven – man blir glad när man hör den och ännu gladare när man ser den

Videsparv (Emberiza rustica) är en glädjens fågel. Man lyssnar så gärna till hanens korta, sprudlande sångstrof från myrkantens granar, ibland redan sista veckan i april. Han är inte alltid lätt att få syn på om han inte sitter i någon trädtopp. Från det att honan lagt sina ägg är han inte särskilt talför. Egentligen vet man inte om att videsparven häckar förrän man nästan trampar på hennes bo och kanske ser en liten skugga ila iväg bland myrsnåret. Kommer man för nära boet och framförallt när ungarna lämnat boet låter paret höra sitt tickande orosläte. Även om fåglarna finns alldeles i närheten kan de vara svåra att få syn på i kantskogen vid myren. Videsparven är en av de riktiga favoriterna också hos alla dom som jag haft förmånen att ledsaga fram till videsparvens myr.

Tyvärr har nog huvuddelen av skogens och naturens förvaltare ingen förståelse alls för videsparvens behov. Fuktdrogens, småkärrens och myrmarkernas kantzoner föröds ständigt och blir ibland till underliga fenomen smala som snitselband med texten ”Naturvård” eller utformade i enlighet med FSC:s (Forest Stewardship Council) standarder och certifiering. Sumpgranskogarna fragmenteras och skogsbäckarna tappar kraften. Vad blir kvar till videsparven och alla dom andra som inte ens har en fungerande kantzon kvar? Vem kontrollerar om videsparven och dom andra nyckelarterna finns där innan och om de finns kvar efter exploateringen? Men visst kan vi vara utan videsparven och alla dom andra som finns eller fanns i vår närhet. Vi har ju Paradisfåglarna på Nya Guinea som vi kan åka och titta på, fast det behöver vi egentligen inte eftersom de är besläktade med vår egen kråka som man ännu inte har lyckats utrota.

Den som inte kan glädjas åt att uppleva en art kan heller inte sakna den.