Slagugglans förekomst i Norrbottens inland förr och nu

UPPROP!

Antal personligt inkomna rapporter hittills (2012-02-01): 5 varav 2 med anledning av detta upprop. 

UTEBLIVNA RAPPORTER TYDER PÅ ATT DET INTE FINNS NÅGON NÄMNVÄRD KUNSKAP HOS ALLMÄNHETEN OM ARTENS FÖREKOMST I NORRBOTTENS INLAND.

För att få en så objektiv bild som möjligt av slagugglans tidigare förekomst och då framförallt häckningsområden och häckningslokaler så långt tillbaka i tiden som möjligt hoppas jag att alla som känner till något om slagugglan och som tar del av detta upprop informerar mig, gärna via E-mail. Syftet är att med ledning av uppgifterna försöka få en uppfattning om de förändringar i slagugglans utbredning som skett och fortlöpande sker i länets inland och om möjligt orsakerna till förändringarna. Alltså var och när fanns det slagugglor i Ditt område? När och varför försvann slagugglorna? Enstaka tillfälliga observationer är förstås också intressanta.

Slagugglan tillhör en av de skogslevande arter som fått allt svårare att finna naturliga boplatser, åtminstone i de norrbottniska skogarna. Arten är inte längre upptagen i ArtDatabankens rödlistor. Det svenska beståndet har uppgraderats från kategorin Missgynnad (NT) till Livskraftig (LC°) www.naturebase.org/download/stri_ura.PDF. Stammen bedöms vara livskraftig inom hela det svenska utbredningsområdet och ökar dessutom på många håll. Detta beror enbart på den omfattande uppsättningen av holkar som gynnat slagugglorna inom hela dess utbredningsområde i Sverige. Sannolikt hade slagugglan, åtminstone inom dess nordligare domäner, tillhört kategorin Sårbar (VU) om stammen inte hade byggts upp på konstgjord väg. Orsak: Bristen på naturliga boplatser i och i anslutning till områden med gammal tallskog eller barrblandskog med inslag av grova stammar av tall asp och björk med riklig förekomst av och förutsättningar för bildande av rötade stammar. Rötade, avbrutna granstammar fungerar normalt inte som bostubbar för ugglorna. 

Naturliga bostubbar måste ha vissa kvaliteter

För att naturliga boplatser för slagugglan ska bildas krävs det att många ofta flerhundraåriga grova tall- och lövträdsstammar angrips av röta och/eller försvagas av t.ex. ett spillkråkehål eller kvistbrott.  När sedan stammen kanske knäcks på några meters höjd kan det ta många decennier ja kanske 100 år eller mer innan en sådan högstubbe mognar till en ”slagugglestubbe”.  Vid brottet ska slagugglehonan med klorna kunna forma bobalen och ett utrymme om ca 25cm eller mer i diameter och någon eller några decimeters djup. Hon ska kunna bearbeta stubbväggarna med klorna och riva ner den murkna veden (”tapeten”) som blir underlag för äggen. Detta ska hon kunna göra inför äggläggningen vanligen i början av april de kommande åren så länge bostubben och häckningsmiljön i övrigt fungerar och då krävs det vanligtvis att veden i stubbens innerväggar släpper. I annat fall skulle hon, här uppe i nordanskogen, tvingas lägga äggen på isbelagt och fruset underlag, vilket också kan ske. Det kan då bli svårt att hålla ruvningstemperatur på äggen och häckningen kan därför lätt misslyckas vilket ofta sker i t.ex. holkar som helt eller delvis saknar bomaterial. Häckningsstubbarna har begränsad livslängd från en eller annan häckning till något årtionde beroende på hur länge stubbens innandöme (Mulmen) håller innan botten helt eller delvis sjunker ihop och kanske den underliggande kvarvarande kärnan friläggs och hindrar slagugglehonan att forma en bobale. Det förekommer att mulmen helt eller delvis brister under häckningen och att äggen eller ungarna faller ner i schaktet och omkommer. Sådana olyckor händer förstås också andra stubbhäckande arter bl.a. knipa, tornfalk och hökuggla.

Slagugglans boplatser försvinner

Slagugglan har särskilt under de senaste 30-40 åren allt mer missgynnats av skogsbruket, områdesvis på ett dramatiskt sätt. Orsaken är att de naturliga häckningsstubbarna blivit oanvändbara eller förstörts i samband med avverkningar, markberedningar och andra verksamheter. Det har funnits "slagugglestubbar" som stått i 600, kanske 700 år innan de på ett naturligt sätt fallit omkull. Även om man helt skulle frångå trakthyggesbruket med dess produktion av likåldriga bestånd skulle det i dessa skogar inte hinna nybildas varken presumtiva eller utvecklade träd med förutsättningar att bli boplatser för just slagugglorna. Där främmande trädslag produceras kan man inte förvänta sig att bostubbar kommer att utvecklas i någon form. I de forna blädningsskogarna fanns inte dessa problem. I de kontunitetsskogar som finns kvar och inte ersatts med nya eller ensartade trädslag finns förmodligen de enda biotoper där nybildning ännu kan ske. Det är ändå ytterst få, kanske bara delar av procent, naturligt bildade högstubbar (avbrutna träd) som har eller någonsin får förutsättningar att bli lämpliga bostubbar för slagugglor. Torrstubbar och torrakor av tall är dessutom mycket attraktiva och tas ofta som bränsle till lägereldar och fritidshus.

Se  artikeln "Slagugglans sista häckningsstubbe blev kaffeved" i menyn Störd och förstörd.

Skogsägarna/-entreprenörerna ser inte stubben för alla träd

I nutidens och framtidens produktionsskogar är det svårt att se hur boplatser för slagugglor över huvud taget ska kunna nybildas i för arten lämpliga reproduktionsmiljöer. Kärnfriska trädstammar som knäcks utvecklas inte till bostubbar. De på hyggena ibland kvarlämnade döda eller rötskadade stående träden, klena torrakorna och fåtaliga naturliga högstubbarna, är nästan undantagslöst oanvändbara som bostubbar för slagugglorna. Undantagslöst oanvändbara är också de med skogsmaskiner kapade träden (”högstubbarna”) på hyggena. De är heller inte tänkta att bli häckningsplatser för någon fågelart utan är enbart avsedda att tillföra marken och den blivande skogen död ved när stubben faller till marken efter att i stående version under kort tid ha fungerat som yngelplats för ett antal insektsarter bl.a. vissa vedbaggar.

Konstgjort bo – konstgjort liv

Man måste i detta sammanhang helt bortse från att det på många håll i landet sätts upp holkar och andra bokonstruktioner för många arter och med olika syften och resultat. Det är t.ex. för slagugglorna inte någon livsvarig ersättning för det naturliga urvalet. Det kan däremot i vissa områden orsaka en obalans hos slagugglepopulationen genom en alltför tät häckande stam på bekostnad av andra missgynnade arters tillbakagång eller försvinnande och en alltför gles stam i andra delar av utbredningsområdet lokalt och regionalt. Det finns förstås andra parametrar som också behöver beaktas i sammanhanget t.ex. att slagugglan ursprungligen har invandrat till Sverige landvägen österifrån och har precis som lappugglan haft sin spridningskorridor från norr till söder i landet.