Antalet ägg/ungar 
Normalkull vanligen 2-4 beroende på födotillgången. Den största kända kullen i modern tid hade 7 ungar och påträffades i Pajala 1978 av min vän och ringmärkarkollega Kjell Patomella.
Anm. Det finns uppgifter i äldre litteratur om en kull med 9 ungar år 1888 (enligt J. A. Sandman, Tidskrift för Jägare och Fiskare 1897).
Jag personligen är mycket tveksam till att äggen kan vara insamlade från bara en kull då ingen av de ca 650 kullar som kontrollerats sedan 1973 varit större än 7 ungar. Den kullen ringmärkte Kjell Patomella 1978 i Pajala kommun.

Revir
Lappugglornas revir under häckningstiden varierar beroende på födotillgången och häckningsbiotopens sammansättning. Under mycket goda smågnagarår (sorkår) kan lappugglepar häcka så nära som 100-150m från varandra om det finns boplatser. Konflikter mellan lappugglor som etablerat häckning torde vara mycket ovanligt om det alls förekommer. Storleken på ”reviret” bestäms mer av tillgången på föda än grannarna av samma art. Häckande lappugglehannar jagar smågnagare vanligtvis inom 200-800m från boet.

Föda
98-99% smågnagare i huvudsak sorkar och näbbmöss.
Anm. En lappuggla äter normalt 1000-2000 bytesdjur under ett år men kan troligen, under dåliga sorkår, särskilt vintertid överleva på 1-2 byten om vardera 20-50g per dygn i genomsnitt eller periodvis mindre om tillgången eller åtkomsten av smågnagare är extremt dålig. Detta är en egen bedömning och inte möjligt att studera på lappugglor i fält. Vid flera tillfällen har boungar av rödvingetrast förekommit som byten hos häckande lappugglor. En delvis uppäten vuxen pärluggla och en groda påträffades en gång under ett lappugglebo. I slutet av maj 2008 fanns färska fjädrar och dun av järpe i och under ett bo. Det är första gången så stora fåglar setts som byte hos lappuggla i Sverige. Tillgången på sork var det året mycket begränsad i södra Norrbotten. Järpen hade däremot en ovanligt hög täthet. Jag bedömer det som mest sannolikt att pärlugglan och järpen varit skadade eller kanske redan döda när lappugglorna fångade dem. 
Uppgifter i media (2008) om lappugglor som attackerat, dödat och ätit tamkatter i närheten av Umeå är naturligtvis inte riktiga och bygger på osaklig analys och missbedömning samt dålig journalistik.

Val av naturliga boplatser
Lappugglan är beroende av risbon av i första hand duvhök, ormvråk och bivråk samt rätt utformade och grova stubbar där honan kan forma en grop för äggen och föda ungarna. Finns det inte naturliga boplatser i form av större rovfåglars bon kan i sällsynta fall andra naturliga underlag användas t.ex. jakttorn, korpbo, kråkbo, ekorrbo och en större övergiven myrstack även om det är ytterst ovanligt.

Direkta hot
Möjligheterna för större rovfåglar att finna och välja lämpliga och trygga häckningsmiljöer i äldre barrblandskogar har minskat dramatiskt i norra Sverige och minskar alltjämt i rasande takt. Därmed förlorar lappugglorna, liksom många andra arter sina viktigaste underlag för att kunna upprätthålla reproduktionen. I flera områden upprätthålls lappugglornas möjligheter att finna boplatser enbart med ideella insatser. Väg- och tågtrafiken samt elledningar och transformatorstationer dödar många lappugglor. I Tornedalen och framförallt inom Övertorneå och Pajala kommun där lappugglan under 1950-1980 talen hade en mycket stabil förekomst är lappugglan numera en mycket sällsynt häckfågel. I Jokkmokks kommun har t.ex. samtliga under 1900-talets senare decennier kända rovfågelsbon som lappugglor använt försvunnit. Orsaken till att lappugglan och de rovfåglar som den är helt beroende av har försvunnit från stora områden i norra Sverige  kan direkt härledas till de under de senaste 20-30 åren mycket omfattande skogsavverkningarna även i myrområden och i stor omfattning på såväl mindre som större myrholmar.
Se även www.artdata.slu.se/rodlista/Faktablad/stri_neb.PDF

I boken Nordanskogens vagabond Lappugglan och de tre supplement som finns till boken finner du alla kända fakta (med sammanfattningar på engelska) om lappugglan i Sverige från år 1798 till år 2008.