Lappugglan blev mitt skötebarn 

1973 hade jag mitt egentliga premiärmöte med lappugglan. Vänner hade hittat ett bo och sedan flera. Själv hittade jag min ”egen” häckning då parningen i en asp upplyste om att här väntades det snart barn. Min första egenhändigt funna lappugglekull märkte jag sittande på bogrenarna uppe i en gran och med lappugglehonan i en annan gran bara 2-3 meter från mig. Visst protesterade hon med knäppningar, morranden, hostanden, kvidanden och andra läten jag aldrig hört. Jag hade tur att hon inte försvarade sina tre ungar. Det berodde nog bara på att skogen runt boet var mycket tät. Dessutom var det ett fjolårsbo av sparvhök som lappugglorna häckade i. Av de otaliga lappugglehäckningar jag har besökt sedan dess har ingen av häckningarna varit i ett sparvhöksbo.

Några timmar innan hade jag gjort min allra första klättring till ett bo med lappuggleungar men då hade jag några veteraner med mig som höll uppsikt. Jag hämtade ner ungarna som tyvärr redan hade ringmärkts av en ”sörlänning”. Det var bara att spotta i händerna och klättra upp med ungarna igen och gå till nästa bo, som också den kullen var ringmärkt. Det blev med andra ord min tredje men egenhändigt hittade kull som blev min första.

Efter denna inledande historia har lappugglan varit något av ett skötebarn, inte bara för mig utan flera vänner och entusiaster vars insatser med inventeringar, reparationer och konstruktioner av bon gjort uppoffringar för att hjälpa lappugglorna med boplatser då deras naturliga boplatser hela tiden avverkades och även i dag avverkas eller på annat sätt förstörs av skogsägarna. De som inte själva ringmärker lappugglor har ”lånat ut” sina bon till mig för ringmärkning av ugglorna. Det är mycket generöst och det är jag tacksam för. Själv har jag förstås också hjälpt många lappugglor med bon. Ett av bona har hittills ”fostrat” 15 lappugglekullar och en ormvråkskull.


Foto Anna-Märtha Stefansson

Normalt fångas den häckande lappugglehonan och ibland även hanen i samband med ringmärkningen av ungarna så att arbetet kan ske på ett för både fåglarna och ringmärkaren odramatiskt och säkert sätt. Även utanför häckningstiden och framförallt under vintern/vårvintern fångar jag, då tillfälle ges, lappugglor för ringmärkning och kontroll.  Dessa fångster ger bl.a. värdefull information om de vuxna individernas kondition och status i övrigt. Ringmärkningscentralen beslutar om vilken eller vilka fångstmetoder som får användas och av vem. Det gäller för övrigt all fångst av vilda fåglar. Det känns viktigt för mig att i det här sammanhanget informera om detta och att av de cirka 1000 fångster som jag och mina kollegor och medhjälpare har gjort av vuxna lappugglor har inte i något enda fall ugglan skadats. Att någon uggla kan tappa ett eller flera dun och i ytterligt sällsynta fall en ving- eller stjärtpenna anser jag kan godtas då det inte medför några men för fågeln. Fåglarnas normala beteenden påverkas inte alls eller bara temporärt under de minuter eller delar av minuter de är infångade.

Vi är många som lärt sig att lappugglan kräver den största respekt när man befinner sig i närheten av hennes bo och ungar. Honan försvarar ungarna med kraft och energi och kan med klorna orsaka mycket svåra skador. Lappugglehonan är tyngre, har kraftigare klor och är minst lika farlig som slagugglehonan i samma situation. 1987 attackerade en lappugglehona vännen och naturfotografen Olle Hedvall redan 40 m från boet, en 1,5 m hög stubbe med två ungar. En bild av stubben med de två ungarna finns bl.a. i galleriet. Att hon försvarade ungarna på det avståndet berodde kanske på ungarnas utsatta läge eller kanske på att hon hade en torrpinne av gran inträngd i ena foten och att den irriterade henne. Vilket får vi aldrig veta men jag befriade henne senare från den besvärande pinnen (se bild i "Lappuggleboken").

Upplevelserna med lappugglan som huvudaktör är väldigt många. Varje möte med en lappuggla är för mig, ja just det, en unik upplevelse.

På grund av lappugglans oberäkneliga och ibland svårförklarade uppträdande och lika plötsliga försvinnande blev lappugglan för mig ”Nordanskogens vagabond” som 1996 resulterade i en monografi om lappugglan i form av en bok med samma namn. Världsnaturfonden (WWF), Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) och Längmanska kulturfonden har i olika sammanhang gett bidrag till studierna av lappugglan. Dessa och naturligtvis även Bodens kommuns miljöstipendium 1991 och särskilt Sveriges Ornitologiska Förenings forskningspris 1999 är ovärderlig uppmuntran till fortsatt engagemang.

Jag är mycket tacksam för alla uppgifter om lappugglor jag har fått ta del av under alla år jag har följt lappugglans utveckling i Sverige. Vart fjärde år sammanställer jag en rapport med temat Nordanskogens vagabond som uppföljning av boken och det tre supplementen som finns på CD och som följer med vid köp av boken. Varje kapitel i boken och supplementen har en kort sammanfattning på engelska. I stället för Great Grey Owl använder jag Lapland Owl som engelska benämning på lappugglan.

Jag ser fram emot att få följa lappugglans utveckling och förändringarna i förekomsten och tar därför gärna emot alla uppgifter om denna trevliga uggla varhelst den visar sig i vårt land.