Skyddszon vid rovfåglars risbon
Man bör skilja mellan aktiva rovfågelsbon och bon som är på retur, alltså bon som inte varit bebodda under en längre följd av år eller som har rasat och inte återuppbyggts. Aktiva risbon är inte bebodda varje år beroende på de ofta cykliska eller oregelbundna häckningsintervallerna hos olika rovfåglar och ugglor. Större rovfåglar som kungsörn och duvhök har ofta två, ibland flera bon i reviret som de oregelbundet växlar mellan. Ibland kan ett nybyggt bo användas bara en eller ett par häckningssäsonger innan de helt eller temporärt överges medan ett annat bo kan användas under flera årtionden. Ofta bygger rovfåglarna på sina bon även om de inte häckar. På samma sätt kan de bättra på alternativbon i häckningsreviret. Man kan förenklat tolka det som att de håller alternativbon i beredskap om häckningen skulle misslyckas i ett tidigt skede i det för året ordinarie boet. Naturligtvis görs inte detta medvetet av fåglarna. Det är bra om man lär sig att skilja på aktiva bon och returbon när man ska bedöma skyddsvärdet.

Om skogsavverkning eller annan exploatering hotar t.ex. aktiva rovfågelsbon eller dito bostubbar, oavsett art, bör en seriös besiktning alltid ske för bedömning av artens och det enskilda boets status och ekologiska värde. Man bör också försöka bedöma vilka andra arter som kan nyttja boet samt boets teoretiska livslängd om biotopen förblir orörd respektive exploateras. Med hänsyn till både skyddsbehovet och markägarens intressen bör man samråda om möjligheterna att i vissa fall "flytta" boet genom att som komplement eller ersättning bygga upp ett konstgjort bo i närheten.

Att bedöma hur stort område som skall lämnas helt eller delvis orört omkring ett viss bo och häckningsplats är inte alltid enkelt. Syftet ska ju vara att boplatsen även fortsättningsvis skall utnyttjas av den art eller de arter som skyddsåtgärden avser. Om inte det sker är risken stor att skyddsåtgärden blir fiktiv eller missriktad. Om en objektiv bedömning Inte är möjlig kan följande "skyddsnorm" användas. Jag kallar den för INSYNSZONEN. Gränsen för den helt eller delvis orörda zonen i sluten skog bör utifrån min egen erfarenhet, ligga vid det avstånd från boträdet där man i huvudsak inte längre ser boet från olika riktningar. I tät skog blir det skyddade området vanligtvis mindre än i motsvarande gles skog. Detta förutsätter att området utanför insynszonen inte blir kalavverkad. Om så sker bör zonen utökas med en utglesad yttre skyddszon. Denna metod kan i ostörda områden fungera mycket väl för t.ex. kungsörn, duvhök, bivråk och ormvråk och för lappugglan som är beroende av duvhökens och vråkarnas bon för sin häckning. Det enda syftet med denna typ av skyddsåtgärd är att behålla grundförutsättningarna för arterna att kunna upprätthålla möjligheten att fortsättningsvis reproducera sig i boområdet. En besiktning och prioritering bör alltid göras till underlag för markägarens ställningstagande. Erfarna personer hjälper gärna till med detta.

Friställda och därmed oanvändbara duvhöksbon.

Blottlagt ormvråksbo som slutade att fungera. En till fyra gånger utökad dunge kunde i detta fall ha räddat boet att fungera för ormvråk, fjällvråk och lappuggla.

Blottlagt duvhöksbo i asp. Ett ordentligt insynsskydd hade räddat boet.

"Skyddszonen" vid fjällvråkens bo hamnade alldeles fel och dessutom är skyddet obefintligt.