Många skogslevande arter är helt beroende av håligheter i träd och stubbar för sin häckning, spridning och överlevnad.

Hålen i de sk högstubbarna och hålträden är oftast utformade av hackspettar som mejslat ut sina bon i vanligtvis rötskadade trädstammar. Ibland kan ett träd innehålla flera hål under varandra (höghus). Om det är ett gammalt grånat torrträd brukar den rötade kärnan med tiden ha sjunkit ner helt eller delvis och bildat en ”skorsten” så att eventuellt bara det nedersta hålet har en stabil botten som kan fungera som underlag för bo eller ägg. Många häckningar i sådana hålträd misslyckas när det murkna innandömet sjunker ihop och ägg eller ungar rasar ner.


Talltitan hackar oftast ut sitt bohål i smala och mycket murkna lövträd, främst björkstubbar.
Skär bort en cirkel på ca 5cm av nävret i riktigt murkna stubbar så hjälper du talltitorna.

Rötskadade och torra grova tallar och lövträd som brutits av vid en öppning, ett spillkråkehål eller ett grenbrott kan, om brottet fått rätt utformning, användas som boplats av större ugglor och om stubben finns på öppnare mark även för tornfalk och hökuggla. Det är inte ofta brottstället i stormbrutna träd får den utformning som behövs för att kunna användas som boplats för större fåglar, även om brottet skett vid ett spillkråkehål. Om stubben får stå kvar under flera decennier kan veden i stubbens topp, beroende på trädslag, murkna under tiden och bli så mjuk att t.ex. hökugglan, slagugglan och lappugglan med klorna kan utvidga håligheten och skapa ett plant underlag för äggen. Jag brukar säga att ugglorna eller rättare sagt ugglehonorna måste kunna riva ner ”tapeten” från väggarna till underlag för äggen. Det här gäller framförallt i norr där stubbarna, främst stubbar i tätare skog och i nordsluttningar, oftast är frusna och belagda med is då äggen ska läggas.

Spillkråkan är för många arter en ovärderlig tillverkare av ” bostäder”.

Dom flesta som vistats i äldre granskogar har sett eller känner väl till spillkråkans bearbetning av rötskadade och av hästmyror angripna granar. Ringade levande och döende granar är ett tecken på att den tretåiga hackspetten finns där. Det är nästan bara den tretåiga och någon enstaka gång också den större hackspetten som hackar ut sina bohål i granar som senare gärna används av sparvuggla och mesar. Rötad granskog kan vara ett gissel för skogsägaren men ”guld värt” för väldigt många arter vedsvampar, lavar, insekter och fåglar m.fl.

Torrträd och grövre högstubbar av olika trädslag, med olika utformning och i olika miljöer är ovärderliga för många fågelarter som boplatser, övernattningsplatser, utsiktsplatser och ”gömställen” för insekter. Nordisk fladdermus, ekorre och skogsmård m.fl. utnyttjar håligheterna på samma sätt som fåglarna. Det finns olika sätt att förbättra och iordningställa hålträd och stubbar som lämpliga boplatser för olika fågelarter. Det krävs egentligen bara stort intresse, engagemang, viss kunskap  och en portion fantasi. Glädjen över att ha lyckats kommer med framgången.

Lappuggleungar i tallstubbe.

Lappugglan krafsade i den här stubben i försök att forma en bra bale för äggen men fann en bättre stubbe 60 m därifrån, nämligen den med de två ungarna ovan.

Begagnad ”Lappugglestubbe” i Muddus nationalpark.

För pärlugglorna är håligheter i grova träd ovärderliga boplatser.

Slaguggla ruvande i smal och trång stubbe vilket resulterade i endast en unge. Häckningen upptäcktes och meddelades mig under avverkningen. Bara två mindre tallar hade lämnats närmast bostubben av det statliga skogsbolaget. Ungen fick förflytta sig på marken 300m för att finna skyddande skog.

Man ser bara stjärten från den ruvande slagugglan i denna aspstubbe.

På denna 25 cm grova björkstubbe i trakten av Harads födde slagugglor upp två ungar 2004. Det är också en bekräftelse på att det inte längre finns några ”normala” häckningsstubbar i den trakten heller.

Hålträd och bostubbar används allt oftare till massaved eller stjäls till brännved. Vem ÄGER ett boträd eller en bostubbe?

Bakom tallen gömmer sig en torrfurutjuv som just fällt och gör sommarstugeved av en bland många andra torrfuror på statens marker väster om Ljuså. Utanför bilden stod hans bil och släpvagn.

Ett stående problem är att kvarvarande torrträd och stubbar som behövt flera århundraden för att bildas i olika stadier snabbt försvinner och blir till brasor eller, vilket är lika omdömeslöst, förstörs i samband med avverkningar, markberedningar och andra skogliga åtgärder utförda av markägarna eller deras entreprenörer.

Högstubbarna som man skapar på avverkningsytorna är en åtgärd som inriktas på ett antal vedlevande insektsarter och har inte med fåglar att göra även om insekterna delvis blir föda åt t.ex. spillkråka och större hackspett. Den skyddszon som bör beaktas vid aktiva bostubbar i samband med avverkningar måste bedömas från fall till fall beroende på bostubbens närmaste omgivning, vilken art som använder stubben eller vilka arter stubben är lämplig för och om bostubben står öppet samt avståndet till skyddande skog. Bostubben kan eventuellt kompletteras med en lämplig holk eller restaurerad stubbe i närheten så att "reviret" kan fortleva efter att den ordinarie bostubben slutat fungera eller försvinner och blir brasved.

Det svenska skogsbruket kommer inte att under överskådig tid eller rättare sagt inte att frivilligt lämna enskilda och grupper av grova tallar och grova lövträd i tillnärmelsevis den omfattning som är nödvändigt eller ge dem de förutsättningar som krävs för att de ska utvecklas till ”bostubbar”. Utveckling i sluten skog med ett fuktigt ståndortsklimat är bara en av förutsättningarna som gynnar många insektsarter, orsakar svampangrepp och rötning och därmed nybildning av bostubbar på lång sikt.

Naturligt förekommande högstubbar och presumtiva sådana bör få en mycket, mycket högre skyddsstatus och absolut klassas som viktiga skogsekologiska objekt. Det finns en mångfald av förslag och idéer från skogsbrukets representanter i olika sammanhang t.ex. om hur man kan ställa högstubbar (avkapade träd) på olika ställen i terrängen och hur man med skördare kan skada träd i bäckraviner för att gynna den biologiska mångfalden. Entomologerna blir kanske nöjda, vilket inte är fel, men den biologiska mångfalden innehåller så mycket mer än att köra med skördare i bäckraviner och medvetet skada träden om jag får vara lite satirisk. Mångfalden av idéer är utmärkt och ska naturligtvis i vissa fall prövas men det finns ju annat än insekter och växter, även om dom är mycket värdefulla och väldigt många.
Tips 1: http://www.skyddaskogen.se/Hur%20lange%20star%20dod%20tallved%20i%20skogen.htm
Tips 2: Googlesökning, Hålträd och stubbar, Högstubbar

Bilderna nedan visar hökugglor i olika bostubbar.