Enligt gammal folktro var Jesu kors gjort av aspträ och aspen blev därför dömd att för alltid stå med skälvande, darrande blad. Observera att jag inte är expert eller ens tillräckligt insatt i aspens ekologi eller rättare sagt ekologiska interaktion. Men visst är aspen ett heligt träd!

Aspen ringbarkades och fick ett kort liv. Stubben finns bara på film bevarad av naturfilmaren Göran Emerius (på bilden) och denna bild. Lokal: Petberget SO Boden.

I början av 1970-talet (egentligen redan i slutet av 50-talet) gick det upp ett ljus för mig att aspen är ett av de viktigaste av alla nordanskogens lövträd. För många växter, svampar (lavar, tickor m.m.), skalbaggar och stora som små däggdjur är aspen i olika stadier en viktig näringskälla och för många fåglar är aspen ett ovärderligt boträd. De olika hackspettarternas gamla bon nyttjas av många andra fågelarter som häcknings- och övernattningsplatser. Fladdermössen använder också de gamla bohålen. Flera av de större rovfåglarna bygger gärna sina bon i större aspar i sluten skog.


Duvhöken bygger gärna sitt bo i storaspar i gammal sluten blandskog. Lappugglan är nästan helt beroende av just duvhökens bon för sin häckning.

Detta var ett av argumenten jag framförde bl.a. i samband med utbildningar i ”Faunavård i skogsbruket” som Skogsvårdsstyrelsen anordnade i Norrbotten och som Waldemar Berggren i Boden och jag m.fl. medverkade i under senare delen av förra århundradet. Jag minns att några professionella skogsmänniskor tyckte att det kunde vara lika bra att lämna asparna oringade på hyggena eftersom man ändå fick problem med rotuppslag och knäckesjuka på tallplantorna. Resultatet lät inte vänta på sig. Man började lämna både solitära (ensamma) större aspar, mindre grupper och hela bestånd med storasp vid avverkningarna. Problemet som jag såg då och fortfarande ser är att man plockar bort alla barrträd i bestånden eller ståndorterna där aspinslaget är stort. Jag hade hoppats att man skulle lämna områden med stor andel av asp helt orörda men så gjorde man naturligtvis inte. På något enstaka hygge lät man aspuppslaget vara till nytta för älgarna och hararna men oftast planterade man barrträd ”mellan asparna”.

Aspen är normalt en god överlevare som inte ger upp i första taget. Den gamla aspens reaktion för att överleva eller rättare sagt att säkra sitt fortbestånd är att anlägga rotskott när tillfälle ges t.ex. när omgivningen avverkats, betet upphört eller att åkermarken lagts i träda. Rotskotten tar till en början näring från moderträdet. På vissa växtplatser ser man att traktorspår och planteringsgropar skadat asparnas rotsystem, särskilt när marken är mycket blöt och tjälad. Då dör den gamla aspen efter förhållandevis kort tid.

Spillkråkans unge kommer när den blir "stor" att hacka ut sitt eget bo i någon annan storasp eller rötad tall till förmån för sig själv och många andra arter.


Sedan flera av skogens brukare började att lämna storasparna, enskilt och i grupper på hyggena har bl.a. spillkråkan och gråspetten funnit förträffliga boträd. Detta är den viktigaste anledningen till att gråspetten ökat sin numerär i de Norrbottniska markerna under senare tid.

Den gamla aspen är en ovärderlig barnkammare för många av Nordanskogens fågelungar bl.a. hökugglans.




Även om det funnits lämpliga holkar alldeles i närheten har pärlugglorna flera gånger valt att häcka i naturliga bohål bl.a. i stora aspar.


Större hackspetten är den flitigaste hålbyggaren vars bohål många arter nyttjar, även fladdermöss.


För göktytan är större hackspettens och tretåiga hackspettens gamla bohål i aspar de bästa boplatserna.


Tofsmesen häckar gärna i mindre hackspettens bohål men hackar också själv ut sitt bo i riktigt murkna lövträd.


Knipans dun visar att hon häckar i det gamla spillkråkeboet, vilket hon har gjort under flera år.

Här bland dessa aspar och torrakor i nuvarande Ekoparken Storklinten NV om Boden upptäcktes en vitryggig hackspett 1989 av naturfotografen Olle Hedvall, till höger på bilden (se min bild av vitryggen på denna lokal i galleriet).

Min livliga fantasi säger mig att alla de svampar, bakterier, gråsuggor och myriader av andra glupska ”mikrokvarnar” som frodas och härjar i förnan gärna ser att de gamla asparna intar ett vågrätt läge till förmån för de egna intressena, att bryta ner och äta upp. Vid plantering av Contorta verkar det som om detta trädslag helt enkelt kväver aspens rotsystem eftersom hela aspbestånd dör samtidigt när plantskogen tar över. Jag har sett flera exempel på detta. På granmarker och där vanlig tall planterats eller såtts av fröträd verkar det som om asparna klarar sig bättre och i många fall alldeles utmärkt.

Jag har sedan lång tid tillbaka ansett att aspen är ett så viktigt trädslag för en stor del av vår hotade och hänsynskrävande fauna och flora att aspen bör bli föremål för särskilda studier även i ett faunaekologiskt perspektiv i nordliga provenienser, inte bara när det gäller föda åt älg och hare. Hur många har under de senaste decennierna sett slaguggla häcka i naturliga asp- eller torrfurustubbar för den delen i den norrländska skogen? Jag menar inte restaurerade stubbar. Jag har i och för sig sett ett antal men börjar förstå att jag kanske inte får se några nya. Sådana bostubbar/högstubbar tillåts inte att nybildas i modern skogsbrukskultur, kanske inte ens i reservat och då fungerar inte heller det som den gamle kronojägaren sade till mig att ”rovfåglarna kan väl flyga till reservaten och häcka”!


I moderna produktionsskogar kommer alltför få tallar och aspar att få möjligheter att bli gamla och rötskadade. Hålträd och bostubbar av tall blir allt mer sällsynta här uppe i norr. Många av våra fågelarter är därför beroende av aspen som boträd. Hackspettarnas bohål blir boplats för mesar, rödstjärt, tornseglare, sparvuggla, pärl- och hökuggla, knipa och salskrake ja även fladdermöss. Slagugglan behöver som boplats mycket kraftiga rötade och avbrutna grova träd eller stora sidohål som uppkommer efter rötning i grenbrott. Duvhök och bivråk lägger gärna sina bon bland grenverket i grova aspar. Fjällvråk och ormvråk har vi också haft häckande i aspar men då har det oftast varit duvhöken eller bivråken som varit den ursprungliga bokonstruktören. Brun glada hittade jag tillsammans med vännen, naturskyddaren och fågelkännaren Kjell Patomella häckande i en asp 1974 där den fick en unge, troligen var ursprunget ett bivråksbo. Året efter häckade den i ett av våra restaurerade bon i en gran strax intill där gladorna fostrade två ungar. Se bild av aspboet i Ringmärkning - I ringmärkarskogen och ungarna i granboet i Återfynd och kontroller. Fiskgjusebo och kungsörnbo i asp har jag själv bara sett en gång. Aspen är inte något optimalt boträd för varken fiskgjusen eller kungsörnen!


Kungsörnboet ligger ostadigt i aspen. Bland annat därför är det mycket ovanligt att örnarna väljer en asp till boträd.

Asparna lämnades vid slutavverkningen men efter 20 år "dödades" alla aspar  av den planterade contortatallen (Pinus contorta). Aspen är känd för att orsaka knäckesjuka på tall men i det här fallet kan man tala om ett omvänt förhållande. Lokal: Vettnäsberget 6 km VSV Ljuså.

Den som vet vilka förutsättningarna är för att en gammelasp eller gammeltall skall kunna utvecklas till en bostubbe vet också vad som fattas hos omkring 95 % av de torrstubbar som trots allt finns eller kanske kommer att nybildas. Är det någon som vet hur man undviker att kvarlämnade aspar dör 15-20 år efter att man planterat den kanadensiska contortan vars frön har sin proveniens från nordvästra Kanada? Naturligtvis inte. Hur som helst borde någon forskare starta upp ett studieprojekt med anledning av dessa iakttagelser av ”Den döende aspen”. Det är i alla fall på tiden att någon söker och sprider fakta också i detta fenomen.

Jag minns den tid då jag i slutet av 1950-talet jobbade som skogsarbetare åt Domänverket och med min timmersvans fällde en grov asp med hackspetthål. Det var inte tal om att spara trädet för då hade "stubbkoxaren" gett mig böter. ”Inte lämna stämplat träd, en krona böter, sa kronojägaren!” Jag kände inte till hålet förrän jag skulle aptera aspen. Jag sågade upp bohålet och fann då en frusen klump bestående av en bergfink och 15 sorkar och näbbmöss som sparvugglan hade lagrat. När jag senare deltog i stämplingslag försökte jag alltid se till att hålträd inte stämplades.